Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aug. V. Norman, pastor. Ur småländsk fromhetsmiljö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick man nog till varandras kyrkor. En påsk då den
beryktade pastor Pohl talade i Missionskyrkan var det
stora skaror, som icke kunde komma in.
Mötesformerna var djupt allvarliga, men präglades
samtidigt av obundenhet och livlighet. Innan mötestiden
var inne, kunde de närvarande sjunga sång efter sång
och flera ledde i bön. Det var en god förberedelse för
mötena. I Bondkyrkan, som vanligen
Trefaldighetskyrkan kallades, kunde professor Rudin, sedan han inlett
och behandlat första punkten i en av sina märkligaste
predikningar säga: "Nu står vi upp och sjunger
Hosianna en gång till". Han tog själv upp sången och slog
takt med handen. Herrens Ande var med, och det var
frihet. Vittnesbörden var fria och ofta originella.
Somliga av dem, som vittnade, hade varit långt borta i det
främmande landet och hade gripande ord om synd och
nåd.
Någon egentlig ungdomsverksamhet fanns icke ännu,
men dä unga personer, kanske blygt och försagt,
avgav en kort bekännelse, genljöd det av Amen och
Halleluja. På klassmötena kunde sjuttonåringar såväl som
sextonåringen yttra sig.
Stormigt kunde det ibland bli genom fridstörare. I
Johanneskyrkan infann sig en kväll en känd
slagskämpe och bråkade. Men då tog en stenhuggare tag i
honom och förklarade: "Nu skall du tacka Gud, att en
starkare håller i mina armar, annars vore du olycklig".
Värre gick det för en medicinare, som trodde sig kallad
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
