Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laura Petri, fil. dr. Det var alltid vackert väder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Här är församlingens prost; den silverhårige vise."
Men Fredrik Engelke yvdes ej av fädrens ära. Han
var ödmjuk och mild och duvolik. Hans lektioner var
ljuva som en västanfläkt.
— Nu kommer jag flygande på kärlekens vingar,
herr Engelke, ropade en kamrat en gång, då hon sprang
fram för att visa sin ritning.
Herr Engelke log ett kärleksfullt leende och drog ett
par streck på hennes ritbräde. En annan flicka ritade en
gäng ett kritkors pä hans rygg.
— Vad är det för pojkstreck du har för dig? frågade
han med sin milda röst och snurrade runt.
Förtroligheten i flickskolan urartade i gosskolan till
slarv från elevernas sida. Den manliga ungdomen fördo
sådant nojs med "fader Engelke", som de kallade
honom, att ett extra biträde måste anställas för
uppehållande av disciplinen under Engelkes lektioner. Engelke
var döv, illa döv, och det bidrog kraftigt till den dåliga
respekten. I sina gamla lärjungars minne torde hans
gestalt stå klarast avtecknad med handen runt örat som
en tratt för att uppfånga ljudet.
— Vad var det du sa? frågade han med sin ödmjuka,
milda stämma.
Men Engelke var ej endast beskedlig, han var även
god. Han ritade så många monogram åt oss skolflickor
och våra näsdukar, att fröken Hult, skolans utmärkta
föreståndarinna, förbjöd oss att be honom om fler.
Han kunde helt enkelt ej säga nej till någon. Hans stora
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
