Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruth Walfridsson, språklärarinna. Gud ledde det så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den manlige individen var en vaktkonstapel, den
väldiga salen en tingssal, och det stora huset
länscellfängelset i Vänersborg. Min far, kapten H. V. Dorph
vid Värmlands regemente, hade lämnat den militära
banan och övergått i civil tjänst som fängelsedirektör
vid fängelset i nämnda stad. Och så begav det sig, att
min barndom kom att förflyta inom ett fängelses
murar. Mycket har jag glömt från de tidigare
barndomsåren, men brasan i tingssalen glömmer jag aldrig.
Ännu tycker jag mig se den lilla frusna flickan, som
med förvånade barnaögon tittade in i den sprakande
härden, och jag liksom hör dess varma: "Välkommen
du lilla frusna stackare." Det var fruktansvärt kallt
pä tågen vintertid för 76 år sedan.
Under min första fängelsetid förstod jag icke
innebörden av ordet "fängelse". Mina syskon och jag lekte
som andra barn på de rymliga gårdarna nedanför de
gallerförsedda små gluggar, innanför vilka dolde sig sä
mycken grämelse och smärta. Det var särskilt roligt för
mig att kravla mig upp för trappan till ett högt
vakttorn mitt i en stor rundel ute på fängelsegården. Där
satt en konstapel på en vridbar stol och övervakade
fångarna på deras dagliga promenad i de små
avbalkade inhägnaderna. Men allt eftersom åren gick, blev
den synen inte nöjsam längre. Det var ju olyckliga
människor, som vandrade sin eviga kretsgäng därnere. Jag
tror, att under dessa mina barnaår grundades hos mig
den medkänsla för andras lidanden, som gör livet så rikt.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
