Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruth Walfridsson, språklärarinna. Gud ledde det så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag lydde. Men det var inte en i hjärtat ödmjuk och
förkrossad ung flicka, som gick upp för trappan till sitt
rum den gången. Det dröjde dock ej lång tid förrän
förkrosseisen kom.
Varje lördag brukade jag resa hem till miss Paton
och stanna över söndagen. Rätt ofta kom då troende
sjömän från sjömanshemmet på besök, och då hölls
bönemöten. Vid ett av dessa möten var det en sjöman,
som bad en varm bön för dem, som inte ännu avgjort
sig för Gud. Jag kände, att det var mig han åsyftade.
Genom hans bön verkade Gud på mitt hjärta, så att jag
började längta efter den frid, som de andra ägde, men
som jag saknade.
Så en dag när jag satt för mig själv och såg ut genom
fönstret, föreföll det mig som om himlen öppnades och
Guds kärleks ljus omslöt mig liksom solens ljus en
strålande sommardag. En outsäglig lycka fyllde min själ.
Bokstavligt gick på mig i uppfyllelse orden: "Förrän de
ropa vill jag svara." Gud såg mitt hjärtas tomhet och
min outtalade längtan och kom mig till mötes. Min goda
släktings glädje var stor över att hennes böner blivit
hörda. Det är nu många år sedan hon lämnat detta
jordiska. Hur önskar jag ej, att jag kunde komma över till
London och lägga en tacksamhetens blomma på hennes
grav.
Min första angelägenhet blev nu, att skriva hem till
de mina och tala om vad Gud hade gjort för mig. Men
de förstod mig icke då. Min högsta önskan blev nu att
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
