Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruth Walfridsson, språklärarinna. Gud ledde det så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En del av vintermånaderna tillbragte familjen vid
franska Rivieran i staden Cannes. Då medtogs från
Béguin en hel stab tjänare, vagnshästar och ekipage
samt — den lilla guvernanten. Vi hade då ofta våra
lektioner ute i det fria. När jag satt på den solbeglänsta
sandstranden och såg ut över det blå Medelhavet och
de snötäckta Alperna i fjärran, tyckte jag, att lotten
hade tillfallit mig i det ljuvliga.
Föräldrarna var ofta på resande fot och lämnade då
barnen i min och den engelska sköterskans vård. Detta
visade ju, att de hade förtroende för min kristendom,
vilket gladde mig mycket. Lugnast tyckte jag i alla fall
det var, då de var hemma och allt gick sin gilla gång.
Utom de tre döttrarna fanns i familjen en femårig
son, arvtagaren till egendomen och föräldrarnas avgud.
Så hände sig att Bob — så var hans namn — blev svårt
sjuk. För att undvika smitta blev mina elever, deras
sköterska och jag flyttade till ett annat slott, som
också hörde till släkten. Varje dag fick vi meddelande
om sjukdomens förlopp. Det såg bekymmersamt ut.
Läkare från Paris tillkallades. Föga hopp. I sin
förtvivlan sände då fadern ett bud till mig, att jag skulle
be till Gud om gossens liv. "Det är vårt sista hopp",
skrev han. Vi föll på våra knän, mina elever och jag
och bad. Gud hörde vår bön, och gossen blev frisk igen.
Efter någon tid väntades tillökning i familjen. Som
man hade anledning befara, att barnet skulle vara
dödfött eller för svagt för att kunna leva, blev jag anmodad
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
