Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Stenborrarna. Floden vid dess mynning. Bostaden. Efterforskningarna fortsättas. Bränsleförrådet. Man inväntar ebben. Uppe på kusten. Vedflotten. Tillbaka till stranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället för att styra kosan mot norr vände de sig åt
söder. Pencroff hade märkt, att några hundra steg
nedanför den punkt, der de landstigit, fans i kusten en smal
inskärning, hvilken enligt hans åsigt borde utgöra
mynningen af en flod eller bäck. Å ena sidan var det af
vigt att slå sig ned i närheten af drickbart vatten, och
å andra var det möjligt, att hafsströmmen fört Cyrus
Smith åt detta håll.
Den höga klippmuren hade, såsom vi redan sagt, en
höjd af 100 meter, men öfverallt var den jemn, och ej
ens vid dess af hafvet nästan slickade fot syntes
minsta remna, hvilken kunde tjena såsom tillfällig bostad.
Det var en lodrät mur af mycket hård granit, som
aldrig uppnåtts af de frätande vågorna. Öfver dess krön
svärmade en hel verld af vattenfoglar, isynnerhet olika
slags måsar, med långt, hoptryckt och spetsigt näbb, för
öfrigt mycket högröstade och föga bekymrande sig om
våra vandrare, hvilka helt säkert voro de första
menniskor, som störde dem i deras ensamhet. Pencroff
igenkände bland dem flera labbarter och små glupska
fiskmåsar, som bygde sina bon i håligheterna i granitmuren.
Ett i detta vimmel af foglar aflossadt skott skulle hafva
fält ett stort antal, men för att skjuta behöfves det en
bössa, och hvarken Pencroff eller Harbert hade en sådan.
Dessutom äro dessa måsar och labbar knappt ätbara, och
äfven deras ägg hafva en afskyvärd smak.
Emellertid varskodde snart Harbert, som hållit sig
något längre åt venster, några med alger beklädda
klippor, dem hafvet några timmar senare borde åter sätta
under vatten. På dessa klippor funnos i öfverflöd, midt
ibland slipprig hafstång, likskaliga musslor, som utsvultna
menniskor icke kunde försmå. Harbert ropade derför på
Pencroff, hvilken nu skyndade till honom.
— Ah, det är ju blåmusslor! — utropade matrosen.
— Der ha vi något att äta i stället för äggen, om vi inte
få tag i några sådana!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
