Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Uren ställas. Pencroff nöjd. Misstänkt rök. Röda åns lopp. Lincoln-öns flora. Dess fauna. Bergsfasanerna. Känguruerna förföljas. Agutin. Grant-sjön. Återkomst till Spiseln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början af hösten, hade de ännu icke fält sina löf. Det var
egentligen kasuarträd och Eucalyptus, af hvilka några
den följande våren borde lemna ett sockerhaltigt manna,
fullkomligt likt Orientens. Lundar af australiska cedrar
syntes äfven på slätterna, hvilka voro beklädda med
detta höga gräs, som man på Nya Holland kallar tussac;
men kokospalmen, hvarpå Stilla hafvets ögrupper
öfverflöda, tycktes saknas på denna ö, hvars latitud utan
tvifvel var för låg för detta träd.
— Hvilken otur! — utbrast Harbert. — Ett så
nyttigt träd, och som har så vackra nötter!
Hvad angår foglarna, flögo de i stor mängd mellan
eucalypternas och kasuarträdens temligen smala grenar,
hvilka icke besvärade deras flygt. Svarta, hvita eller
grå kakaduor, stora och små papegojor, hvilkas fjädrar
skiftade i alla regnbågens färger, i grönt och rödt
skimrande små foglar, alla dessa tyckte man sig se genom
ett prisma, der de flaxade omkring under ett bedöfvande
kackel.
Plötsigt uppstämdes i ett busksnår en besynnerlig
konsert af skärande stämmor. Efter hvartannat hörde
nybyggarna fogelsång, fyrfota djurs läten och ett slags
ljud, som de skulle kunnat tro bana sig väg öfver en
infödings läppar. Glömmande den vanligaste försigtighets
grundsatser, hade Nab och Harbert störtat fram mot
detta snår. Till all lycka fans der hvarken något
fruktansvärd djur eller någon farlig inföding, utan helt enkelt
ett halft dussin af dessa gäckande och sjungande foglar,
som kallas bergsfasaner. Några skickligt måttade
käppslag gjorde slut på den stojande konserten, och man hade
nu ett förträffligt villebråd till qvällsvarden.
Harbert signalerade äfven präktiga dufvor med
bronsfärgade vingar, somliga prydda med en ståtlig kam, andra
prunkande i grönt liksom deras slägtingar i Port Macquarie;
men det var omöjligt att komma åt dem, lika litet
som de korpar och skator, hvilka i skaror flydde sin kos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
