Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. Kapten Nemos sista stunder. En döendes sista vilja. Ett minne åt hans vänner för en dag. Kapten Nemos likkista. Några råd till nybyggarna. Det sista ögonblicket. I hafvets djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vi förmå intet, — sade Gideon Spilett.
— Men hvaraf dör han då? — frågade Pencroff.
— Hans lifs lampa slocknar, — sade
korrespondenten.
— Men kanske, — återtog matrosen, — skulle han
hemta nya krafter, om vi flyttade ut honom i fria luften,
i solskenet?
— Nej, Pencroff, — svarade ingeniören, —
ingenting återstår att försöka! Dessutom skulle kapten Nemo
inte gå in på att lemna sin båt. Det är nu trettio år,
som han lefvat på Nautilus, och på Nautilus vill han
också dö.
Helt säkert hörde kapten Nemo Cyrus Smiths svar,
ty han reste sig upp något och sade med svagare, men
fortfarande tydlig röst:
— Ni har rätt, min herre. Jag bör och jag vill
dö här. Äfven jag har en förfrågan att göra er.
Cyrus Smith och hans kamrater hade närmat sig
divanen och ordnade dess kuddar, så att den döende fick
bättre stöd.
Man kunde nu se, att hans blick stannade på alla
de underverk, som funnos i denna salong, upplyst af det
elektriska ljus, som framsläpptes mellan arabeskerna i
det genomskinliga taket. Han betraktade den ena efter
den andra af de taflor, som hängde på de praktfullt
tapetserade väggarna, dessa mästerverk af de italienska,
flamländska, franska och spanska mästarna, bilderna af
marmor och brons, som reste sig på sina piedestaler, den
präktiga orgel, som stödde sig mot fondväggen, de
genomskinliga glasväggarna i den midt i rummet befintliga
bassin, hvari utvecklade sig hafvets beundransvärdaste
alster, såsom hafsväxter, zoofyter, perlband af oskattbart
värde, och slutligen fängslades hans ögon af Nautilus’
på museets fronton anbragta devis:
Mobilis in mobili.
Det föreföll, som ville han en sista gång med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
