Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 60. Hvar och ens reflektioner. Varfsarbetena återupptagas. Den 1 Januari 1869. Rök vid vulkanens spets. De första symptomen till ett utbrott. Ayrton och Cyrus Smith i corralen. Dakkars krypta undersökes. Hvad kapten Nemo hade sagt ingeniören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla nybyggarna, hvilkas armar togos i anspråk af
Pencroff, återvände nu till skeppsvarfvet, och man
arbetade oafbrutet under hela den 3 Januari, utan att egna
någon uppmärksamhet åt vulkanen, hvilken dessutom icke
kunde ses från stranden nedanför Granite-House. Men
en eller två gånger tillkännagåfvo stora skuggor, som
beslöjade solen, hvilken beskref sin dagliga båge på en
utomordentligt klar himmel, att ett tjockt rökmoln
passerade mellan dess skifva och ön. Den från hafvet
blåsande vinden bortförde alla dessa rökmoln åt vester.
Cyrus Smith och Gideon Spilett märkte mycket väl dessa
öfvergående förmörkelser och samtalade flera gånger om
de framsteg, det vulkaniska fenomenet tydligen gjorde,
men arbetet afbröts icke. Det var dessutom af stort
intresse, sedt från alla synpunkter, att man fick fartyget
färdigt på möjligast korta tid. Med hänseende till
möjligen uppstående eventualiteter skulle nybyggarnas
säkerhet derigenom blott blifva ännu mera betryggad. Hvem
kunde veta, om icke detta fartyg en dag skulle blifva
deras enda tillflykt?
Sedan man ätit qvällsvard, begåfvo sig Cyrus Smith,
Gideon Spilett och Harbert åter upp på Stora
Utsigts-platån. Det var redan natt, och mörkret borde tillåta
nybyggarna att urskilja, om med ångorna och röken
ofvan kratermynningen blandade sig antingen lågor eller
ur vulkanen uppkastade glödande ämnen.
— Kratern står i ljusan låga! — utropade Harbert,
hvilken, vigare än sina kamrater, hunnit först upp på
platån.
Franklin-berget, dit afståndet var omkring sex mil,
liknade nu en jettelik fackla, i hvars spets slingrade sig
om hvarandra några rökiga lågor. Kanske voro de
blandade med så mycken rök, så mycket slagg och aska, att
deras särdeles försvagade sken trots nattens mörker ej
kunde göra sig gällande. Men ett slags matt rödt
skimmer utbredde sig öfver ön och lät de närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
