Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjugUÅTTonde kapitlet
127
galleriets krökningar, efter en natt, hvarunder jag redan
började känna törstens plågor.
Efter tio timmars gång märkte jag att lampskenets
återstrålning på väggarna minskades på ett egendomligt
sätt. Marmorn, skiffern, kalk- och sandstenen lemnade
rum för en mörk och glanslös beklädnad. På ett ställe,
der tunneln var ganska trång, stödde jag mig mot den
venstra väggen, och då jag drog min hand tillbaka, var
den alldeles svart. Jag undersökte saken närmare och
fann, att vi voro midt i en stenkölsgrufva.
— En kolgrufva! — utbrast jag.
— En grufva utan arbetare, — svarade min onkel.
— Åh, hvem vet?
— Det vet jag, — svarade professorn kort, — och
jag är säker på, att detta galleri, som öppnar sig tvärs
igenom kolbäddarna, inte blifvit gjordt af
menniskohänder. Men det betyder föga, om det är naturens verk
eller ej. Mattimmen är inne: låtom oss äta.
Hans framtog några lifsmedel; jag åt obetydligt,
men drack de få droppar vatten, som utgjorde min ration.
Vägvisarens flaska, som var till hälften fyld, var allt
som återstod för att släcka tre menniskors törst.
Efter måltiden utsträckte mina båda följeslagare sig
på sina filtar och funno i sömnen ett medel att glömma
sina mödor. För min del kunde jag icke somna, utan
räknade timmarne ända till morgonen. •
Klockan sex på Lördagen begåfvo vi oss åter i väg.
Tjugu minuter senare kommo vi till en rymlig
urhålk-ning, och jag insåg då, att menniskohänder icke kunnat
gräfva denna grufva; hvalfven skulle då ha varit
förtimrade, och det var ett underverk af jemvigt, att de
ännu kunde hålla sig uppe.
Detta slags grotta höll hundra fot i bredd och
hundrafemtio i höjd. En ofantlig stenmassa hade blifvit
våldsamt bortförd genom någon underjordisk kraft; vikande
för någon mägtig stöt, hade berget öppnat sig och lemnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
