Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tRETTIOförsta kapitlet
133
— Afstå från denna expedition i det ögonblick, då
allt antyder, att den kan lyckas! Visst inte!
— Vi måste således finna oss uti att omkomma?
— Nej, Axel, nej! res du! Jag vill inte påskynda
din död! Hans må ledsaga dig. Lemna mig ensam!
— Öfvergifva er!
— Lemna mig, säger jag dig! Jag har börjat denna
resa; jag skall fortsätta den ända till målet, eller också
kommer jag inte tillbaka. Gå din väg, Axel, gå din väg!
Min onkel talade med utomordentlig häftighet. Hans
röst, som ett ögonblick varit mild, blef åter hård och
hotande. Han kämpade med dyster ihärdighet mot det
omöjliga. Jag ville icke öfvergifva honom på bottnen af
denna afgrund, men å andra sidan dref mig
sjelfbevarelseinstinkten att fly från honom.
Vägvisaren följde denna scen med sin vanliga
likgiltighet, men han förstod likväl, hvad som föregick
mellan hans båda följeslagare. Våra åtbörder antydde
tillräckligt den olika väg, hvarpå hvar och en af oss
försökte föra den andra; men Hans tycktes föga
intressera sig för en fråga, der hans lif stod på spel, färdig
att fortsätta resan, om man gaf signal till aftåg, färdig
att stanna på sin herres minsta vink.
Om jag i detta ögonblick kunnat göra mig förstådd
af vår vägvisare! Mina ord, mina suckar, min röst skulle
besegrat denna hårda natur! Jag skulle förklarat för
honom, låtit honom så att säga taga med handen på de
faror, som ban icke tycktes ana, och vi båda skulle
måhända lyckats öfvertala den envisa professorn. Om så
behöfts, skulle vi kunnat tvinga honom att återvända
till spetsen af Sneffels!
Jag närmade mig till Hans och lade min hand på
hans; han rörde sig icke. Jag visade honom vägen till
kratern; han förblef orörlig. Mitt flämtande ansigte
utvisade mina plågor, men isländaren blott skakade sakta
på hufvudet och pekade lugnt på min onkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
