Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyrtionde kapitlet
239
Utan att visa en allt för långt drifven klentrogenliet
kunde jag icke längre draga den resandes existens och
verkligheten af hans resa i tvifvelsmål.
Under det dessa reflexioner tumlade om i mitt
hufvud, hängaf sig professor Lidenbrock åt ett något
dityrambiskt loftal öfver Arne Saknussemm!
— Underbara snille! — utbrast han, — du har inte
glömt någonting, som kunde för andra dödliga öppna
jordskorpans vägar, och dina likar kunna återfinna de
spår, dina fötter lemnat för trehundra år sedan på
bottnen af dessa mörka, underjordiska hålor! Du har
förbehållit betraktandet af dessa underverk åt andra blickar
än dina egna! Ditt namn, inristadt på lämpliga ställen,
leder den resande, som är nog djerf att följa dig, rakt
till målet, och i medelpunkten af vår planet skall det
ännu en gång finnas tecknadt med din egen band. Ah,
äfven jag skall gå och rista mitt namn på den sista
granithällen! Men må från detta ögonblick denna udde,
som du sett bredvid detta haf, som du upptäckt, för
alltid bära namnet Cap Saknussemm!
Dessa eller ungefär dylika ord hörde jag ocli kände
mig intagas af den hänförelse, de andades. En inre eld
upplågade i mitt bröst! Jag glömde allt, både resans
faror och återfärdens svårigheter. Hvad en annan gjort,
ville jag också göra, och ingenting menskligt föreföll mig
nu omöjligt!
— Framåt, framåt! — utbrast jag.
Redan skyndade jag mot det mörka galleriet, då
professorn hejdade mig och ban, en hänförelsens man,
tillrådde mig att vara tålmodig och kallblodig.
— Låtom oss först vända om till Hans, — sade
ban, — och föra flotten till detta ställe.
Jag efterkom befallningen icke utan motvilja och
smög mig skyndsamt in bland strandens klippor.
— Vet ni, onkel, — sade jag under vägen, — att
vi hittills varit särdeles gynnade af omständigheterna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
