Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyrtionde kapitlet 243
•
— Nå, — återtog onkel, — då få vi bana oss
väg med jernstüren och hackan! Låtom oss störta
omkull denna mur!
— Den är för hård för jernstören, — invände jag.
— Hackan då!
— Han är för lång för hackan!
— Men . . .
— Nå krutet då! En mina! Låtom oss göra en
mina och spränga hindret i luften!
— Krutet!
— Ja! det är ju endast fråga om att krossa ett
klippstycke!
—■ Hans, till vei*ket! — ropade min onkel.
Isländaren återvände till flotten och kom snart
tillbaka med en jernstör, som han begagnade för att göra
ett spränghål. Det var ej något lätt arbete, ty det
gälde att göra ett hål stort nog för att rymma femtio
skålpund bomullskrut, hvars expansiva kraft är fyra
gånger större än det vanliga krutets.
Jag befann mig i en utomordentlig själsspänning.
Medan Hans arbetade, hjelpte jag onkel ifrigt med att
tillreda en lång lunta, förfärdigad af fuktadt krut och
innesluten i en linneslang.
— Vi skola fram! — sade jag.
— Ja, vi skola fram! — upprepade onkel.
Mot midnatten var vårt minarbete fullbordadt,
krutladdningen instufvad i hålet, och luntan, som löpte långs
galleriet, räckte utanför detsamma.
En gnista var nu tillräcklig för att sätta detta
fruktansvärda maskineri i verksamhet.
— I morgon! — sade professorn.
Jag måste således underkasta mig att vänta ännu
i sex långa timmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
