Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
till jordens medetptJnkt
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Jag antager, att klockan då var tio på aftonen.
Hörseln var det första af mina sinnen, som åter gjorde
tjenst efter det sista anfallet. Jag hörde nästan genast
— ty det var en verklig hörsel verksamhet —, jag hörde
tystnaden inträda i galleriet och efterträda det rytande,
som under flera timmar uppfylt mina öron. Slutligen
nådde mig liksom ett mumlande följande ord af min
onkel:
— Vi stiga uppåt!
— Hvad menar ni? — ropade jag.
— Ja, vi stiga! vi stiga!
Då jag sträckte ut armen ocli tog på klippmuren,
sårades jag i handen; vi stego med utomordentlig
hastighet.
— Facklan! Facklan! — ropade professorn.
Med någon svårighet lyckades Hans att tända den,
och lågan, hvilken oaktadt den stigande rörelsen höjde
sig nedifrån och uppåt, spred tillräckligt ljus för att
belysa hela scenen.
— Det är, som jag trodde, — sade min onkel. —
Vi befinna oss i en trång brunn af mindre än fyra
famnars diameter; vattnet, som hunnit bottnen deraf,
återtager nu sin jemvigt och vi följa med uppåt.
— Hvarthän?
— Det vet jag inte, men man måste vara beredd
på hvad som helst. Vi stiga med en hastighet, som jag
uppskattar till två famnar i sekunden, hvilket gör
hundra-tjugu famnar i minuten, eller mer än tre och en half mil
i timmen. På detta sätt kan man komma fram i verlden.
— Ja, om ingenting stänger vägen för oss, om
denna brunn har någon öppning! Men om den är
tillstängd, om luften småningom sammanpressas genom
vattenkolonnens påtryckning, om vi skulle bli krossade!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
