Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRTIOTREDJE KAPITLET
259
Snart inträngde ett blekgult sken i det vertikala
galleriet, som mer och mer vidgades; till höger och
venster märkte jag djupa gångar, liknande ofantliga tunlar,
ur hvilka tjocka ångor framträngde; sprakande eldtungor
slickade väggarna.
— Se! Se, onkel! — ropade jag.
— Ja! det är svafvellågor. Ingenting är mer
naturligt vid en eruption.
— Men om de innesluta oss?
— Det göra de inte.
— Men om de qväfva oss?
— De qväfva oss inte. Galleriet vidgas, och om
det blir nödvändigt, skola vi öfvergifva flotten och söka
skydd i någon bergskrefva.
— Och vattnet, det stigande vattnet?
— Det finnes inte längre något vatten, Axel, utan
en slags lavadeg, som förer oss med sig upp till
kraterns mynning.
Vattenpelaren hade i sjelfva verket försvunnit och
lemnat rum för temligen täta, ehuru kokande eruptiva
ämnen. Temperaturen blef outhärdlig, och en
termometer, utsatt för denna atmosfer, skulle ha visat mer än
sjuttio grader! Svetten rann af mig, och om vi ej
stigit så hastigt uppåt, hade vi säkerligen blifvit qväfda.
Emellertid yrkade professorn ej på utförandet af
sitt förslag att öfvergifva flotten, och han gjorde rätt
deruti. De illa hopfogade bjelkarne erbjödo oss dock en
fast yta, en stödjepunkt, som vi öfverallt annorstädes
skulle saknat.
Omkring klockan åtta på morgonen inträffade
någonting nytt för första gången. Den stigande rörelsen
upphörde plötsligen; flotten stod alldeles orörlig.
— Hvad är det? — frågade jag, vacklande vid detta
plötsliga afstannande, liksom af en stöt.
— Ett uppehåll, — svarade min onkel.
— Lugnar sig eruptionen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
