Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialism och idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
idéer, att dessa idéer icke äro abstraktioner, utan
lefvande personliga eller till personlighet sträfvande
väsen; att dessa väsen, enär de själfva icke äro Gud,
måste vara begränsade och inskränkta, att de på
grund af sin inskränkthet ej kunna uppfatta världen
på annat än inskränkt sätt, att de sålunda hafva
hvar sina fenomenvärldar, och att sålunda tid och
rum och uppkomst och förgängelse hafva sin
förkla^-ring i människans ändliga uppfattningssätt. Men
Spinoza antager ett absolut väsen, ett evigt och
oförgängligt väsen, endast för att lämna oförklaradt, huru
det förgängliga kan uppstå ur det oförgängliga och
åter försvinna däruti.
Följdriktigare gick då den grekiske filosofen
Heraklitus, fornhellenernas Hegel, till väga. Han
insåg fullkomligt, att allt tillblifvande innebär en
motsägelse, emedan ett ting, som tillblifver, både är och
icke är; men han tilläde, att tillblifvandet ändå är
ett faktum, som hvarken kan förnekas, ej heller
förklaras såsom härflutet ur ett absolut väsen, som är
oföränderligt. Ur det oföränderliga kan intet
föränderligt eller förgängligt uppstå. Världsförloppet
kan således icke hafva sitt ursprung ur något
sådant. Därför drog Heraklitus den slutsats:
världsförloppet själft är evigt och ursprungligt; det är
urväsendet själft, som är inbegripet i en oafbruten
förvandling. Gud är detsamma som den evigt
uppstående och förgående världen. Allt är en ström, en
flytande eld, och själarna äro som böljorna i denna
ström, hvilka resa sig till själfmedvetande och åter
sjunka ned i det medvetslösa, de äro som gnistor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
