Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gripligt därför att vårt förnuft icke når upp till det;
det oförnuftiga är obegripligt därför att det af ingen
låter begripa sig. Det förra är gudomligt; det senare
är orimligt. Striden mellan filosofi och teologi beror
väsentligen på förblandningen af det ena med det
andra; men striden kan upphöra och båda komma
till sin rätt, om man städse ihågkommer, att det
öfverfömuftiga ej är det oförnuftiga.
Dessa tankar äro grundtankarne i Leibniz’
af-handling om trons öfverensstämmelse med förnuftet.
Gent emot det onda valet mellan otro och oförnuft
ser således Leibniz den enda räddningen i en
förnuftstro, som ur dogmerna utesluter allt
förnuftsvidrigt, som kan finnas där; men icke allt obegripligt,
som finnes där, ty det obegripliga, som ej är
oförnuftigt, kan vara öfverfömuftigt, kan innebära en
uppenbarelse från ett väsen, högre än vi. På detta
sätt trodde sig Leibniz hafva funnit en harmonisk
lösning mellan förnuftstro och uppenbarelse, mellan
naturlig och uppenbarad teologi. Först sedan en
sådan lösning var funnen, kunde Leibniz öfvergå till
de andra afhandlingarna i sin Teodicé, för hvilka jag
i de följande föreläsningarna skall redogöra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
