Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gränser söka den fullkomlighet, som är en afbild af
hans egen, därtill kände Gud en moralisk
nödvändighet, ett skapande behof af att älska och i
kärleken uppenbara sitt gudomsväsen. Det är samma
tanke, som Schiller uttryckt i sina filosofiska bref:
»Freundlos wår der grosse Weltenmeister,
fuhlte Mangel, darum schuf er Geister,
sel’ge Spiegel seiner Seligkeit.»
Men om denna värld är den möjligt bästa och
fullkomligaste, huru då förklara det ondas uppkomst
och tillvaro? Och om alla monader, alla själar af
evighet haft med sina anlag en ideell tillvaro i Gud
och icke kunna undfå någon förändring i denna sin
ideella natur, utan måste med den inträda i den
reella existensen, och vidare, om allt, hvarje själs hela
utveckling, allt skeende, all handling inom monaden
är af Gud förutsedt och förutbestämdt, såsom
Leibniz’ grundtanke, den förutbestämda harmonien,
kräfver att antaga — om allt detta är förutsedt och
förutbestämdt, huru då kunna antaga mänsklig frihet och
tillräknelighet? Vi skola i nästa föreläsning se, huru
Leibniz svarar på dessa frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
