Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt däruti, att möjligheten af det onda låter väl
förlika sig med tanken, att Gud är allvis och allgod;
men det ondas verklighet i världen måste då dess
mera vara, ur det inskränkta mänskliga förståndets
synpunkt, ett intyg emot Guds allmakt. Leibniz
svarar, att Guds allmakt icke är en blind oförnuftig
allmakt, utan, äfven den, måste tänkas i ständig
förbindelse med den gudomliga visheten och viljan.
Gud kan allt hvad han vill, men vill intet annat än
hvad som är förnuftigt. Oförnuftig och omöjlig vore
en värld, bestående af gudar, fullkomliga som
skaparen själf; men det, att Gud ej kan skapa något
oförnuftigt eller omöjligt, innebär ingen inskränkning
i hans allmakt.
På detta sätt söker Leibniz förklara det ondas
förhållande till Gud och visa, huru man utan
svårighet kan tänka sig en allgod, allvis och allsmäktig
upphofsman till en värld, behäftad med
ofullkomligheter, synder och lidanden. Det ofullkomliga är
således icke i Gud, utan i de skapade individerna, och
det att det onda från en blott möjlighet blir
verklighet är uteslutande deras skuld och har sin rot i
deras egen vilja.
Vi komma härmed till den mycket omhandlade
frågan om människans fria vilja. Här skilja sig
filosoferna i tvenne stora läger: indeterministernas och
deter minister nas. Frågan, hvarom det kämpas dem
emellan, kan måhända klarast uppställas i följande
form: Kan en människa, som är utrustad med vissa
bestämda naturanlag, under alldeles bestämda
omständigheter och under inverkan af ett bestämdt motiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
