Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I andra delen af sitt filosofiska hufvudarbete
ägnar Hartmann ett särskildt kapitel åt
erfarenhets-bevisen för sin pessimistiska världsåskådning.
Kapitlet har till öfverskrift: »Om viljans oförnuftighet
och tillvarons elände.» Hartmann börjar med att
göra en liten eftergift åt optimismen. Schopenhauer
hade nämligen, som vi veta, antagit, att all lust och
glädje endast är något negativt, icke består i annat
än i upphäfvandet af en olust, stillandet af en smärta
eller tillfredsställandet af en önskan. Hartmann
invänder däremot, att man, såsom erfarenheten visar,
kan erfara ett välbehag, en njutning, utan att dess
förinnan ha känt någon längtan efter den eller någon
saknad eller plåga, därför att man måst umbära
den. Sådant inträffar t. ex., när man oväntadt
förnimmer någon vällukt eller får höra en vacker
musik eller en tilltalande dikt eller får se ett vackert
landskap eller ett skönt konstverk. Vid sådana
tillfällen finnes ingen orolig längtan efter föremålet,
förr än i samma ögonblick som njutningen inställer
sig och tillfredsställer henne. Hartmann erkänner
Filosofiska förelåsningar. II. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
