Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är i mythen känd som skattsamlare. Han kallas därför
Hoddmimir, Hoddropnir, Baugregin.
Gorm och hans män hafva således på sin vandring i
underjorden sett icke allenast Nasträndernas strafforter i Nifelhel,
utan också det heliga land, som Mimer beherrskar.
När Gorm och hans män vilja gå öfver guldbron och
skåda de märkvärdigheter, till hvilka hon förer, så förvägrar
dem Gudmund detta; när de på annat ställe högre upp vilja
sätta öfver älfven, för att se hvad som finnes hinsidan, så
beviljar han det och låter dem komma öfver i båt. Han anser
det icke rätt att visa dem det okända landet vid guldbron;
men det ligger inom hans maktbefogenhet att låta dem se
strafforterna och ängderna, som innesluta mjödbehållarne och
skattkammarne. Sagorna kalla honom konung på Glansfälten,
och enär Glansfälten äro belägna i underjorden, är han
således en underjordsherrskare.
Två af sagorna, Helge Thoressons och Gorms, kasta en
slagskugga på Gudmunds skaplynne. I den förra sagan verkar
denna slagskugga icke störande eller motsägelsefullt. Sagan
är en legend, som framställer kristendomen med Olof
Tryggvesson som uppbärare i kamp med hedendomen, företrädd af
Gudmund. Det är då naturligt, att den senare ej kan
framställas i vackraste belysning. Olof stör med sina böner
Gudmunds dotters lycka; han tvingar henne afstå från sin
käraste, och Gudmund, som ej kan taga hämd på annat sätt,
försöker, som så mången annan af sagornas och historiens
gestalter, att göra det genom svek. Detta påkallades af
legendens grundidé och tendens. Hvad legendförfattaren hört om
Gudmunds skaplynne af äldre sagesmän eller läst i äldre
uppteckningar, förtiger han likväl icke, utan erkänner, att
Gudmund, bortsedt från hans hedendom och groll mot Olof
Tryggvesson, var en man, hos hvilken man kunde trifvas godt och
känna sig lycklig.
Saxo har behållit slagskuggan, men i hans berättelse
verkar hon i högsta mån motsägelsefullt. Gudmund bjuder
på anrättningar, frukter, drycker och famntag, för att för alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
