Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ivaldeslägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
germanvärldens väktare mot frostmakterna, och att svionerna voro
germanområdets nordligaste folkstam. Alf-borgen på den sydliga
kusten af Elivågor var Geirvaðill-Ivaldes »säter», innan den
vardt sönernas (se n:o 109, n:o 113—115, samt n:o 117,118).
Fastlandsgermanerna, likaväl som den skandiska halföns, visste,
att norr om svearne och i den allra yttersta Norden lefde ett
icke-germaniskt folk, som gick på skidor och lefde af jagt —
finnarne. Och eftersom det välde, som lydde under svearnes
stamheros, utsträckte sig i mythen ända till Elivågor, där
hans »säter» var belägen, borde äfven finnarne stå under
Ivaldes spira. Däri har man förklaringen på hans binamn
Finnakonungr, Finnr, Viðfinnr, Fin Folcvalding, äfvensom
därpå, att hans ättlingar bilda mythens skidlöparegrupp. Till
»säterns» läge vid Elivågor på den punkt, där Thor har
sitt vadställe öfver detta vatten (se n:o 109, 114), hänvisa
Ivalde-epitheten Vaðill och Vaði. De angifva hans befattning
som vadställets väktare. Vilkinasaga gör honom själf till en
vadare af samma art som Thor och låter honom bära sonen
Völund, när denne ännu var gosse, öfver ett sund. Skäl,
för hvilka jag framdeles torde få tillfälle att redogöra,
angifva, att Ivaldes moder var germanmythens väldigaste
amason, hvars minne fortlefver i Saxos berättelser om drottning
Rusila, Rusla (Hist 178, 365, 394—396) och i den tyska
hjältesagans Rütze. Denna drottning öfver de söder om
Elivågor boende alferna är ihågkommen äfven af Tacitus’
sagesman. Det heter i Germania 45: Svionibus Sitonum
gentes continuantur. Cetera similes uno differunt quod
femina dominatur... Hic Suebiæ fines: »Till svearne sluta
sig sitonerna; lika i det öfriga skillja de sig däri, att en
kvinna herrskar öfver sitonerna. Här sluta Svebiens gränser.»
Namnet sitoner förekommer för öfrigt ingenstädes, och det
vore fåfängt att söka dem på verklighetens område. Bakom
svionernas områden sträckte sig den tiden mythgeografiens.
Sitonerna, hos hvilka drottningvälde skulle förekommit, hafva
tillhört germansagan, likasom de annanstädes i »Germania»
omtalade hellusierna och oxionerna. Det är icke omöjligt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
