Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dyrkan haft utomordentligt starka rötter, ty medan åtskilliga
andra Veda-gudar, och bland dem äfven de ädlast skildrade,
såsom açvinerna och Indra, förvandlas af reformationen till
demoner, skonas Vâyu och erhåller en mycket ärande och
framstående plats bland Ahuramazdas gudomlige medkämpar. I de
älsta iraniska urkunderna, Gathas, är han den enda vediska
gudomligheten, som nämnes vid sitt namn. Bland väsen, som
Ahuramazda ålägger Zarathustra att dyrka (Vendid. farg. 19), äro
»det själfuppburna universum», »den gränslösa tiden» och Vayu.[1]
Vayu’s skaplynne som vindherrskare och krigsgud i
förening framträder i de iraniska skrifterna med största klarhet.
Han kallas i Avesta »Vinden, hvars värksamhet är i
höjderna». Han säges varit dyrkad af Ahuramazda själf och af
forntidens store hjältar och visdomsmän. Han åkallas att
tillintetgöra fiendtliga härar, och han är demonernas väldige
besegrare, som vid ett tillfälle grep själfva solen och använde
henne som vapen mot dem, som göra mörker. Han är i
Avesta en slående gud, en eröfrande gud, ljusstrålande med
långt, välspetsadt, genomträngande spjut, med guldhjälm,
klingande ringar, guldhalsband, guldvagn, guldsandaler, guldbälte.
Hjälprik mot alla andra, är han förfärlig mot de onde. Han
är den starkaste bland de starke, den snabbaste bland de
snabbe, högre till växten, bredare om höfter och skuldror
än de öfriga himmelska väsendena. Han säger till
Ahuramazda: »Jag heter den välgörande, ty jag gör väl inför
Ahuramazda, jag heter den rene, den välbevingade, den
starkaste, den snabbaste, den till dråpslag kraftige, demoners
fördärfvare. Jag heter den tjutande, den bitande, jag heter
det skarpa spjutet, det glänsande spjutet, jag heter
nedvräkaren. Dessa mina namn skall du åkalla, då
stridsfylkingarna sammandrabba i kampens trängsel.» (Ram Yasht). —
Ekon af dessa binamn återfinner man bland Odens-epitheterna
i den nordiska litteraturen, såsom i Sviðr, Fjölsviðr, Herjann,
Viðrir, Biflindi, Hnikarr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
