Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»vandringsstigarnes herre» ; han förlänar »boskap, hästar och byte»
åt dem, hvilka han skänker sin ynnest, och han visar
vandrarne de hem, där de skola bo, och säger: »dessa är det»
(Rigv. VI, 54, 2). Han känner alla jordens ängder; »han
skall föra oss på de minst farliga vägarne och, kunnig om
stråten, oaflåtligt gå framför oss» (Rigv. X, 17, 5). Och när
de vandrande åter blifvit bofaste, och skördar växa på deras
åkertegar, är det han som gifver åt dessa kraft och must,
han »födoämnenas vän» (X, 26, 3, 7), han som själf
»bearbetat bjugg-tegarne med oxar» (I, 23, 15), han som »väfver
fårets klädnad och glättar dess drägt», bevakar boskapen och
skyddar hästarne, så att ingen af dem förirrar sig, skadar
sig eller faller ned i bärgskrefvorna. — Och på samma gång
är han, som nämdt, en tapper stridsman, som vid Indras sida
bevisat sitt aldrig svigtande mod.
Sådan ha äfven de germaniske stammarne förestält sig
Thjalve-Lamissio. Han har på deras vandringar varit den,
som oförtrutet gått framför dem och bekämpat farorna på
deras väg. Det är en urgammal arfsägen, som ligger till grund,
då prosaiska eddan berättar om Tjalve, att han var den raskaste
af alla fotgängare (allra manna fóthvatastr); då
Thorsdrapa låter honom med oförfäradt hjärta vada genom
hvirflande floder, och då Longobardsagan låter honom kämpa
i floden mot jättekvinnor, som stänga vägen för
vandrareskaran.
Pushans vapen äro gaddstafven (ashtra), hvarmed man
pådref oxarne, och en hacka eller yxa. Vapnen äro på
samma gång landtmannens och nybyggarens värktyg. Det
offer man egnade honom var en karambha, en välling, hvars
väsendtliga beståndsdel bestod af bjuggkorn och i senare tider
sesamkorn. Pushan kallas fördenskull »vällingätaren». De
vediske arierna ansågo sig stå på tillräckligt förtrolig fot med
honom, för att tillåta sig skämta på hans bekostnad — när
de nämligen icke trodde sig vara i omedelbart behof af hans
hjälp. Karambhan adlades emellertid därigenom, att äfven
Indra vid offren njöt till somadrycken af densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
