Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därefter inviges den döde till sin hvila i »Moder Jord,
den lyckobringande», hvilken, »mjuk som ull», »öm som en
mö», skall skydda honom mot fördärfvets demon.
Liket nedlägges eller sättes i griften tillika med saker,
som äro bestämda att förblifva hos det där. Till dem hörde
utan tvifvel den dödes offerredskap; ty när en familjfader
brändes, brändes hans offerredskap med honom (Rigv. X, 16,
8). Som sådana omtalas en kruka, hvari prästen nedlagt
sädeskorn, och en somasked (Rigv. X, 16, 8; Atharv. XVIII,
3). Staf, amulett och någon hals- eller armprydnad
medföljde liket till begrafningsplatsen och förmodligen äfven i
griften.
Den flyttade väggstenen ställes på sin plats med en bön,
att denna handling ej må lända lithurgen till skada. Jorden,
som uppkastas kring griften, uppmanas att icke trycka sig
ned på liket därinne, utan »vänligt hvälfva sig öfver honom»,
»såsom modern öfver sonen höljer fliken af sin klädning».
Kring grafhögen ställas »stöttor» (stenar?), för att »jordkullen
må stå lugn».
Gråterskor, som »med utslaget hår» klaga kring den döde
(förmodligen i hemmet och på vägen till grafplatsen), omtalas
i Atharvaveda VIII, 1.
Om begrafningsbruken i den germaniska stenåldern sakna
vi naturligtvis alla andra underrättelser än dem som
arkeologien är i stånd att gifva oss. Dessa stå ingenstädes i
motsägelse till de slutsatser man kan draga af den Rigvedahymn,
för hvars innehåll här lämnats en redogörelse och af de
andra ställen, som anförts. De grafskick, hvarpå de antyda,
låta sig väl förena med hvad stenåldersgrifterna meddela oss.
Hvad själfva ceremonierna vidkommer, urartade hos inderna
den roll, som den dödes änka därvid spelade, slutligen därhän,
att hon ansågs skyldig att låta bränna sig på samma bål med
sin man. Äfven i Norden synes det i en senare tid icke
blifvit ovanligt, att änkan följde sin make i döden och lät
bränna sig jämte honom (semri veri Gvðrvn frvmver sinom
at fylgia dauþom... etti hon hvg ossvm likan, Sig. Fafn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
