Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han, sedan likbränning blifvit införd, ansågs föra till
odödlighetens värld). Det heter vidare i samma ställe (Atharv.
X, 8), att när människan dör första gången — en andra död
måste således ingått i Veda-ariernas, likasom i germanernas
föreställning — så söndra sig de element, hvaraf hon består,
på trefaldigt sätt, och hon går med två af dessa
elementkomplex åt olika håll; med den tredje »nedsjunker hon här»
(i grafven). Hvar de två andra elementkomplexen hamna,
erfar man af Rigv. X, 16 och X, 58. Den ena, som utgör
den oförgängliga individualiteten, går till dödsriket (för att
dväljas i salighetsvärlden eller i strafforterna); den andra
upplöser sig i sina beståndsdelar, så att synsinnet och
andedrägten återvända till Vâta och Sûrya, och öfriga beståndsdelar
återgå till vattnen och örterna och »allt som lefver», spridande
sig öfver världsalltet. Denna elementkomplex kallas âtman,
ett ord beslägtadt med det grekiska ’ατμός, det lat. animus,
det tyska Athem, det svenska ande och andas. Båda de
finare elementkomplexen inbegripas under namnet manah,
beslägtadt med μένος, mens och de svenska mena och minnas.
Föreställningen om âtman’s omedelbara spridning i
världsalltet tillhör emellertid likbränningsperioden. Den afser endast
de döde, som brändes. Om dem, som jordades, gälde icke
en trefaldig, utan en tvåfaldig fördelning af väsenselementerna.
Den ena elementkomplexen, som omfattade den odödliga
personligheten, gick till dödsriket; den andra sänktes i grafven,
där de element, som annars genom bränningen genast
återginge »till vattnen», »till örterna», »till allt som lefver», en
längre eller kortare tid förblefvo förenade med kroppens
gröfre ämne, jordämnet, innan de förflygtigades och
återvände dit, hvarifrån de kommit.
I de obrändes grifter förefunnos således enligt denna
föreställning animalisk kraft och växtlighetskraft till en tid
förenade med stoftet. Ett slags lif, ehuru af lägre och
förgänglig art, var således i grafven tillsvidare befintligt i den
där nedlagdes lemmar, och så länge detta ägde rum, hade
den till dödsriket gångne en dubbelgängare i sin grift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
