Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härjade i Serbien och Wallachiet under de första årtiondena
af 1700-talet och föranledde, att många grafvar, i hvilka man
trodde dubbelgängare förefinnas, öppnades, och att liken, ifall
de icke angripits af förruttnelse, upptogos och brändes å bål.
Det var icke allenast bönderna, som anlitade bålets lågor
mot dubbelgängarna, utan äfven en regeringskommissarie,
grefve Cabrera. Hade icke kyrkan och skepticismen bland
de bildade lagt hinder i vägen därför, utan befolkningen fått
följa sina egna ingifvelser, skulle måhända likbränningen hos
densamma åter intagit en plats vid sidan af jordfästningen,
och detta så mycket lättare som en aktningsvärd och from
lefnad icke ansågs af de serbiske bönderna skydda mot faran
att efter döden varda vampyr.
131) Föreställningen om dubbelgängaren fortlefver än i
dag bland de germaniska folken, ehuru den anthropologi, på
grund af hvilken Veda-arierna så väl som våra germaniska
fäder kunde förena föreställningen om den dödes lif i
andevärlden med hans dubbelgängares lif i grafven, är
längesedan försvunnen ur folkets medvetande. Genom alla de
århundraden, som förlidit efter kristendomens införande, har
den lära förkunnats, att grafven emottager endast ett
passivt stoff, som först vid yttersta domen skall återförenas
med ett känsligt och tänkande element, och att själen
omedelbart efter döden förflyttas till salighets- eller strafforter.
Föreställningen, att den döde lefver både »i Hel» och »i hög»
har således genom ett årtusen saknat den naturliga hållpunkt
den förut hade i den gammalariska föreställningen om
jordemänniskans väsensbeskaffenhet, men har det oaktadt, i trots
af dess oförenlighet med de inlärda kristna föreställningarna,
i trots af den idéförvirring den således måste framkalla,
bevarat något af sin makt öfver sinnena och phantasien. Bevisen
för dess fortlefvande föreligga i en öfverflödande rikedom;
jag har själf under min barndom hört sägner i mängd, som
vittna därom. Här kan det vara nog att hänvisa till
Hyltén-Cavallius’ »Värend och Virdarne» I, 482 ff. om
föreställningens fortlefvande i Värend. Där kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
