Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följden häraf har blifvit, att äfven Tacitus’ »Germania»
kommit att innehålla ett stycke mythethnologi och
mythgeografi vid sidan af den reala skildringen af det dåvarande
Germanien.
Tacitus själf är icke omedveten därom. Sedan han i
46:te kapitlet talat om de finska folken och deras lefnadssätt
tillägger han: cetera jam fabulosa, och han anför hvad hans
sagesmän berättat om bellusier och oxioner, som skulle hafva
»ansikten liknande människors, men kroppar eller lemmar
liknande vilda djurs». Det är otvifvelaktigt Jotunheims
jätteklaner och Järnskogens fíflmegir, dess Fenrerfränder, dess
orm- och ulfdemoner, som härmed åsyftas. Austr sat in
aldna i Járnviði ok foeddi þar Fenris kindir. En sådan
uppträder i Völuspa i trolls hami och slukar månen; en
annan dylik uppträder hos Saxo (s. 267) som tricorpor bellua,
ett vidunder, sammansatt af tre olika varelseformer; på
hornen från Gallehus ser man likaledes demoner, hvilkas kroppar
äro sammansatta af människo- och djurlemmar. Den af
Tacitus omtalade föreställningen om slika väsen, bosatta vid
gränserna af Midgard, återfinnes således i våra egna
mythkällor. Själfva namnen Hellusii och Oxionæ låta förklara sig
ur det germaniska ordförrådet. Hellusii kan betyda
klippbebyggare, bärghålebebyggare och vara, likasom bergdanir,
bergmærir, fjallbúi, hellisbörr, ett gammalt jätte-epithet,
härledt ur hallr, goth. hallus, klippa, till hvilket ord det
svenska häll, de isländska hella och hellir äro fränder.
Oxionæ kan förklaras ur jättenamnet Oegir, som på gothiska
skulle ha formen Ôgeis och betyder »den förskräcklige», af
ôgjan förskräcka.
Min på afgörande fakta stödda öfvertygelse är nu, att
Tacitus har redan i det ofvan anförda 43:dje kapitlet kommit från
den reala markens område in på mythens. Gränslinien mellan
dem båda betecknas här af den höga bärgskedja, som enligt
hans sagesmans uppgift klyfver Svevien i två delar. Det bör
anmärkas, att Tacitus, innan han i sin skildring af det
sveviska landet hunnit till denna bärgskedja, vet sig vara på väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
