Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordning i de mythiska föreställningarna, således behof af
episkt sammanhang dem emellan, uppslår och gör sig gällande
i samma mån som en races eller ett folks mythologi utvecklar
sig ur animism och polydemonism till en polytheism med
konkreta och karakteristiska gudapersonligheter.[1] Dessa måste
träda i förhållanden till hvarandra och utveckla en värksamhet
i enlighet med de karakterer de efter hand erhålla. Därmed
varder också ett episkt sammanhang oundgängligt. Det
framträder med kraften af en psykisk naturprocess. Det är ett
barn af idéassociationen och kausalitetslagen i förening. Det
ämne, som animismen och polydemonismen skapade och som
uppkom genom de intryck naturfenomenen göra på
människosinnet, kunde icke för alltid forblifva i förspridt och kaotiskt
tillstånd. I mån af det psykiska lifvets uppväxt, hafva
ordnande krafter inträdt och värkat i detta kaos och förenat
dess elementer till sammanhängande bilder i tid och rum.
Denna naturprocess kan, som sådan, icke varit inskränkt
enbart till den ariska racen. Mänskligheten i sin helhet har
varit och är dess värksamhetsområde, så långt som folken
hitintills utträdt ur det animistiska och polydemonistiska
skedet. Semiterna hafva lika väl som arierna haft sin stora
mythepopé, hvars förströdda länkar den orientaliska
forskningen nu håller på att sammanfoga. Egypterna hafva, likaväl
som semiter och arier, haft sin mythepopé, i mycket
färdigbildad, såsom Maspero visat, redan i tidehvarfvet före
pyramiderna. Det kräfves icke en utvecklad civilisation för att
den eposbildande instinkten skall framträda:
föreställningslifvets behof af reda och sammanhang gör sig känbart i
polytheismens allra tidigaste skede. Hos finnar och bulgarer
ha, som hos egypter, semiter och arier, arfsägner
sammanlänkat sig i episka kedjor. Så äfven hos indianer och
minkopéer. Hvarje liten saga, som folklore-studiet bringar i dagen,
är en väf af idéassociationer och kausalitet, ett miniatyr-epos
med orsaker, handlingar och handlingars värkningar, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
