Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
radiatus ab ictu. Lucanus talar om solen som languens;
Galfrid säger om solen languebit.
Om Lucanus icke framställer flere anspråk på Galfrids
stjärneskildring än de här uppräknade, och de torde vara
många nog, så är det därför att denna stjärneskildring knappt
har en tanke eller föreställning mer att bjuda på. Villigt
medgifver han åt Galfrid den originalitet, som kan ligga i
varierandet af de tankar denne lånat från honom, i ombytet
och tillägget af enskildheter, samt i kompositionen som en
helhet, och han vill för ingen del hafva något att skaffa med
medeltidstonen och munklatinet i abbotens profetia.
Föga smickrad af äran att hafva varit järteckensamlare
åt den britiske krönikediktaren, må nu Lucanus efter aflagdt
vittnesmål återvända till de elyseiska fälten. Åtskilligt af hvad
han velat medgifva som originelt hos Galfrid, skall, utan att
detta omdöme fördenskull behöfver jäfvas, visa sig vara
föranledt från ett annat håll, som legat Galfrid nära. Innan vi
påpeka detta, må vi fästa uppmärksamheten på tankegången
i hans stjärneskildring och jämföra denna med sibyllistens.
Människorna, låter Galfrid Merlin förkunna, förfalla i
njutningslystnad och glömma himmelen för jorden. Deras
ögon vända sig icke mer till det, som ofvan är. Gud — så
hade redan Ovidius sjungit — skapade människan att bära
sitt änne högt; han bjöd henne att skåda himmelen och rikta
blicken mot stjärnorna (ad sidera tollere vultus). Men
försjunkande i det jordiska förgäter hon detta, och såsom hon
vänder sitt anlete från dem, vända stjärnorna sina anleten
från henne.
Årstidernas gång, växtlighetens skiften, all jordisk
ordning är beroende af det lagbundna i himlakropparnes rörelser.
Af harm öfver släktets synder afvika stjärnorna från sina
utstakade vägar, och deras banor förvirras.
Den första värkan häraf är en svår missväxt.
Himmelens rägn vägras jorden, och skördarne förtorka. Ett
häpnadsvärdt tecken visar sig i växternas rike: rötterna varda
som grenar, grenarne som rötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
