Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag kommer nu till den mest omtyckta och mest
egendomliga konstgenren på den romerska teatern,
nämligen den så kallade pantomimen, hvilken icke
får förblandas med den förut skildrade mimen,
hvar-till den i många afseenden bildade raka motsatsen.
Mimerna voro, som vi veta, uppsluppna burleska
talstycken, som utfördes utan masker och som
inne-höllo flere roller. Pantomimen åter, hvilken kan
betraktas som en afart af tragedien, tog oftast sina
ämnen från de gamla grekiska sorgespelen eller episka
dikterna och utfördes af en enda eller någon gång
tvenne maskerade skådespelare, som förhöllo sig
alldeles stumme och voro uteslutande hänvisade till
åtbördsspråket, för att tolka den dramatiska
händelsens gång och de framställda dramatiska
personligheternas tanke- och känslolif. Åtbörderna måste
ersätta icke blott talet och deklamationen, utan äfven
minspelet, som omöjliggjordes af den för ansiktet
burna masken. Emellertid understöddes den
panto-mimiske konstnären vid lösningen af denna svåra
uppgift af en sångarkör, hvilken samtidigt sjöng
texten till de scener, som han framställde, samt af
en rikt instrumenterad orkester, hvilken, på samma
gång som den ledsagade korsången, hade att i toner
måla det, hvaråt konstnären med sina åtbörder gaf
uttryck. Oftast var det en enda konstnär, som
framställde samtliga de karakterer, hvilka förekommo i
den tragedi, från hvilken pantomimens ämne var
lå-nadt. Handlingen måste således återgifvas i en rad
af lyriska soloscener, mellan hvilka skådespelaren
måste afiägsna sig från skådebanan, för att ombyta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
