Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Virgilius gör intet af allt detta. Eller rättare:
han gör det, men indirekte, likasom i förbigående
och låter alltid sina i raska drag gjorda
naturskildringar endast framstå som biomständigheter till
själfva den episka skildringens händelser. Han
omtalar »Avernens svafliga gol», men detta i
sammanhang med tvenne dufvor, som genom sin flykt visa
Eneas, hvar han i skogen skall finna den gyllene
gren, med hvilken i handen han kan våga nedstiga
bland underjordens skuggor. När nämligen dufvorna
komma i Avernsjöns grannskap, flyga de rakt upp i
luften, för att undvika de ur sjön uppstigande giftiga
ångorna. Han talar om skogens skuggor och ödsliga
vidd, om däldernas skymning; han låter oss till och
med veta, af hvilka trädslag urskogen består,
nämligen af stenekar, askar, almar och tallar; men detta
endast då han berättar, huru sådana träd fällas för
att däraf göra ett bål åt en af Eneas’ aflidne män,
och först när han omtalar deras fällning, talar han
också om de väldiga fjällbranter, som finnas i
skogen, och från hvilka de af yxan genomhuggna
jätte-almarne med brak nedstörta.
Eneas’ färd genom skogen skulle Hamerling
antagligen gjort till en tafia för sig, hvari han för en
stund släppt den berättande tråden ur sin hand, för
att gifva oss ett stycke naturlyrik af det dystra
slaget. Virgilius undviker detta och sparar hela kraften
af sin förmåga att måla med mystiska färger till det
högtidliga ögonblick, då Eneas genom en gapande
klyfta, »mellan en dunkel sjö och dystert skymmande
skogar» följer sibyllan ned till skuggornas värld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
