Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vännerna hunnit smyga genom rutulernas läger, i
hvilket de fördröja sig, för att sänka svärdet i en
och annan af de sofvandes kroppar, går månen upp
öfver synranden. En skara af hundratals ryttare
synas närma sig lägret, och innan Nisus och Euryalus
hunnit kasta sig in i skogen, vid hvars bryn det
rutuliska lägret är uppslaget, hafva ryttarne fått syn
på dem. Det är månens strålar, brytande sig mot
Euryalus’ blänkande hjälm, som förrådt dem. Här
är således den förut försakade ljuseffekten anbragt,
emedan han spelar en roll i berättelsen och afgör
ynglingarnes öde. Äfven skogen, i hvilken de nu
söka dölja sig, är skildrad med en viss utförlighet;
men detta icke för naturbeskrifningens egen skull,
utan för att rättfärdiga, hvarför de båda vänuerna
förirrade sig ifrån hvarandra. Euryalus faller först
i de rutuliske ryttarnes händer. Nisus skyndar till
hans hjälp, ehuru all hjälp är omöjlig, och kastar sig,
genomstungen af lansar, på sin dödade väns kropp.
Euryalus liknas i sitt fall vid en purpurblomma, som,
skuren af plogen, tynar döende hän, och vid den
högvuxna vallmon, när denne sänker sitt hufvud,
förtyngd af stormiga skurar. Verserna, hvari hans död
skildras, höra, hvad själfva klangfärgen angår, till
det vackraste som den romerska poesien frambragt.
Stället är märkligt äfven därför, att det är det enda,
hvari Virgilius faller ur sin episka stil, för att i sitt
eget namn prisa deras lycka, som, då de voro trogna
vänner, fingo dö tillsammans, och för att uttala det
hopp, att hans sång skall bidraga till förevigandet af
deras minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
