Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stelnade lavaströmmar. Icke förty var sinnet för
naturens skönhet starkt utveckladt hos isländingarne.
Ett märkvärdigt drag häraf berättas i Njåls historia.
Den ädle Gunnar på Hlidarände, Islands vackraste
man och störste hjälte, var dömd till landsflykt, och
han var redan stadd på färd att lämna
fädernestranden, då hans blick sväfvade tillbaka in i dalen, där
hans gård låg. Vid åsynen af dalens sommargrönska
kunde han icke förmå sig att fortsätta färden. Ehuru
han visste, att en säker död väntade honom, vände
han om. Han sade: »fager är liden, så att hon
aldrig synts mig så fager; gulnade äro åkrarne och
tunet slaget, och jag vill rida hem och fara
ingenstädes.» Det var den inhägnade odlade jorden
med sin uppfriskande grönska och sina mognande
skördar, som höll honom kvar. Det var Ijon som
anslog hans skönhetssinne, men icke de väldiga
bergmassorna där bakom, än mindre de dystra
fjälltrakter, som inneslutas af dessa berg.
De första spåren till en annan uppfattning
träffar man — om vi undantaga den förut omnämde
Gessner — hos engelske författare i början af
1700-talet, i synnerhet hos Addison och skalden
Thompson; men desses känslor för bergnaturens skönhet
delas icke af deras samtida och närmaste
efterföljare. Ännu Goldsmith, den bekante författaren till
Landtprästen i Wakefield, talar med afsky om de
högskottska bergens fulhet och vildhet. Det
verkliga omslaget i den allmänna uppfattningen af
bergnaturens estetiska värde skedde först genom
Mac-phersons Ossian i England och framför allt genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
