Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vacklande. Men hvad som på det bestämdaste talar
om tillvaron af en oförsvagad religiositet är den
nästan oöfverskådliga massa af votivinskrifter,
altaren o. s. v., som den arkeologiska forskningen
tillvaratagit och tillgodogjort åt historien, och hvilka
äro att betrakta som rent frivilliga gärder af den
fromma känslan. De säga med tusen munnar, att
man under den romerska kejsartiden lika starkt som
någonsin förtröstade på gudarne, bad till dem och
tackade dem, när man fått något godt eller frälsats
ur någon fara. De flesta bönerna eller tacksägelserna
riktades till den högste guden, grekernas Zeus,
ro-marnes Jupiter, i hvilken allt flere under dessa
århundraden sågo den ende sanne guden, ehuru man
icke förnekade de öfrige gudarnes och gudinnornas
verklighet, utan anvisade dem en medlande ställning
mellan den högste gud och människan. Jupiter
tillbads ej endast som himmelens, regnets och åskans
gud, utan som skickelsens herre, de historiska
händelsernas länkare och de enskilda människornas vän
och välgörare. Votivtaflor, tillägnade honom, hafva
anträffats öfver allt inom romarväldets gränser; och
psykologiskt intressant är, att det är i synnerhet på
bergshöjder och fjällkammar, som eftervärlden
funnit dessa minnesmärken. Så länge den hedniske
romaren befann sig nere i dalen eller på slätten, på
hemmets mark eller i de nejder, som hyste hans
barndomsminnen, då vända sig gärna hans böner och
tacksägelser till de närmaste lokalgudomligheterna,
till skyddsgenien för källan, som skänkte honom sin
kyliga och friska dryck, till dryaden, som hviskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
