Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samfundsförhållandenas, ville det synas för mången,
att gudarnes godhet uppenbarade sig. Ty den ande,
som genomströmmade kejsartidens första
århundraden, var, i trots af alla epokens lyten och skuggsidor,
en humanitär. Den tidens store jurister utöfvade
sitt skarpa och visst icke ofruktbara, utan redande
och ordnande juridiska begreppsklyfveri på en basis
af vackra grundsatser, hämtade ur den
människovänliga stoiska filosofiens lärobyggnad, hårda lagar
mildrades efter hand, och lagstiftningsarbetet gick,
om än långsamt och betänksamt, framåt i en ädel
riktning. Detta utan något ihållande motstånd från
de slafhållande klasserna. Bland dem hade samme
humane ande gjort stora eröfringar, och det var
vanligt, att när en rik man dog, hans testamentariska
förordningar satte frihetsmössan på en mängd af
hans slafvar. Detta förklarar den stillsamhet,
hvarmed slafklassen under kejsartiden bar sin boja,
medan den nästföregående tiden hade bevittnat
sam-hällsskakande uppror. Hade själfva slafklassens
utsikter till frihet föga ljusnat, så hade dock de
enskilde slafvarnes gjort det desto mer. Och enär allt
godt hos hedningarne, som hos de kristne,
betraktades som en gåfva från ofvan, så hade icke heller
Slafven skäl att i de gamle gudame se endast
skydds-makter för de fria samhällsklasserna; äfven han hade
skäl att vara dem tacksam och kunde, när han gick
förbi ett tempel, med godt hjärta föra handen till
munnen och göra det tecken, hvarmed man vid
sådant tillfälle plägade betyga sin vördnad för det
helgade stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
