Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under påtryckningen af de romerska sederna,
ämnade införa detta grymma bruk, förhindrades det
af Demonax, som uppträdde i folkförsamlingen och
sade: »Athenare, I fån icke fatta ett sådant beslut,
innan I omstörtat barmhårtighetens altar I»
Det är en gammal sats, att människorna bilda
sig sina gudar eller sin gud efter sitt eget beläte.
Fä vi tillämpa detta på Demonax och Lukianos, så
är det visst, att den gud, som de sökte, men som
de icke mäktade att med trons armar omfatta och
fasthålla, var människokärlekens och
barmhärtighetens gud. Deras tro — ty äfven de ägde en
sådan — var en sedlig humanitetstro. Högre vågade
de icke spänna sina vingar af fruktan att förlora
det fasta fotfästet ur sikte och förirra sig bland de
moln, som höljde deras samtids intellektuella himmel.
Det är under sådana förhållanden af särskildt
intresse att erfara, hvad Lukianos yttrar om de
kristne på sin tid. Hans eget eftermäle inom
medeltidens kyrka var icke godt. En kyrklig
skriftställare, Photius, som lefde på 800-talet, således mer
än ett halft årtusen därefter, kallar Lukianos
guds-försmädare och uppdukar en fabel enligt hvilken
han till straff för sina smädelser skulle blifvit
söndersliten af hundar. Orsaken till detta onda
eftermäle låg till en del däri, att man trodde Lukianos
vara författare till en hånfullt skrifven
kristendoms-fientlig afhandling, som ännu återfinnes införd bland
hans skrifter, men som är två hundra år yngre än han.
Se vi efter hvad Lukianos verkligen yttrat om de
kristne, så finna vi visserligen, att han klandrar dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
