Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I näst föregående föreläsning omtalade jag den
pessimism, som rådde under det romerska kejsardömets
århundraden. Man var allmänt öfvertygad, att de
cesariska århundradena voro en förfallets epok på
alla områden. Häfdatecknare, filosofer, skalder och
sedetecknare voro däruti enige med menige man.
Märkligt nog börja klagomålen häröfver redan i den
förste kejsarens, Octavianus Augustus’ dagar, och
midt igenom kören af de lofsånger, som samtiden
visst icke utan goda skäl uppstämde till dennes ära,
skär sig medvetandet eller föreställningen om en
försämring af karaktererna väg och når ända fram till
kejsartronen. Man erinre sig Horatius’ dystra ord:
»Våra fäder, som voro sämre än sina fäder, hafva
födt till världen ett orättrådigare släkte än de, och
snart gifva vi upphof åt en eländigare afföda». Man
erinre sig hans profetia, att Roms gator en dag skola
genljuda af barbariska ryttareskarors hofslag. Inför
kejsaren själf yttrades, att hans tid icke var ägnad
att fostra män af Catos skaplynne, och kejsaren var
hugad att erkänna det, tillrådande att nöja sig med
Kulturhistoriska föreläsningar. III. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
