Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande krafter, utveckla sig och sådan hon, i ostörd
utveckling, gör det innerligaste och djupaste
intrycket på den betraktande människan; så länge är och
förblir hon härskarinnan på sitt område och kan gärna
se bredvid sig som sitt eget välgörande supplement
en realistisk konst, som företrädesvis söker det
karakteristiska, utan att därför uppträda fientligt mot
eller blunda för de sköna verkligheter naturen
erbjuder bredvid de andra. Men när idealismen
af-bryter sin förbindelse med naturen, när den icke
längre söker stärkande lifssafter vid hennes barm,
när den blir schematisk och abstrakt, eller tillgjord
och teatralisk, då öfverlämnar hon spiran åt
realismen och frammanar på samma gång sin egen yttersta
motsats, naturalismen. Ytterligheterna framkalla och
beröra hvarandra, och om pendeln svängt för långt
på ena sidan jämnviktslinien, inträder en lika
öfver-drifven svängning åt den andra.
Men som nämdt: jag tror ej, att konsten under den
romerska kejsartidens senare århundraden kan med
rätta kallas realistisk, ty realismen kräfver, likasom
den sanna idealismen, trogna naturstudier och kärlek
till hvad den alstrar; men att döma af allt, som man
känner rörande det romerska konstförfallet, hade
naturstudier kommit ur bruk, tekniken förfallit, och
man saknade därmed grundförutsättningarna för så
väl en verkligt idealistisk som en realistisk konst.
Skulle man gifva den sista romerska konstriktningen
något namn, kunde man så gärna kalla den en
abstrakt idealism. Tidens målarkonst, såvidt man
känner densamma, företedde också den abstrakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
