Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så var del ännu i kyrkofadern Tertullianus’
dagar och öfver hufvud i det tredje århundradet
efter Kristus. I ett ofta anfördt ställe anmärker
Tertullianus, att de kristne icke göra som Indiens
gymnosofister, med hvilka han förmodligen menar
buddhaismens eremiter och asketer, som draga sig
tillbaka från världen; nej, säger han, de kristne fly
icke världen, utan uppträda midt bland hedningarne
på forum, på torgen, i badhusen och i alla lifvets
ekonomiska förrättningar. De äro kallade icke att
öfvergifva världen, utan att omskapa den. Dessa
Tertullianus’ ord få likväl icke så förstås, att det ej
redan från början fanns inom församlingen en
riktning, som åtminstone föreföll världsmänniskorna
asketisk. Det var den tiden icke sällsynt, att män
och kvinnor, som ägde förmögenhet, skänkte allt
hvad de ägde till församlingen och lefde ett lif i
försakelse, fastor och betraktelser. Först vid inträdet
af del tredje århundradets senare hälft blir
eremit-lifvet mer märkbart och mer omtaladt; men kloster
förefunnos ännu icke. Det var de förföljelser, som
under den hederlige, hedniskt fromme, men kortsynte
kejsar Decius uppstodo mot de kristne, som kommo
åtskillige af desse att lämna sammanlefnaden med
sina likar och söka ensamheten. Men först i den
konstantiniska tiden tager företeelsen ett storartadt
omfång och öfvergår till klosterväsen.
Hvarför just då? Man har gjort mångfaldiga
försök att besvara den frågan. Man har framför allt
påpekat, att de gnostiska läror, som jag i föregående
föreläsning omtalade, betraktade materien som något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
