Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då jag med sistlidne termin afslöt föreläsningarna
öfver kulturen under den romerska kejsartiden, fäste
jag mina åhörares akt på det sista förklingande ekot
af romardömets och den antika hedendomens
diktkonst, ett eko, dallrande af smärta öfver en stor och
lysande kulturs händöende, men tillika af ett hopp,
att dess död skall varda dess pånyttfödelse. Ekot
ljöd från en dikt af den siste nämnvärde hedniske
romarskalden, Rutilius Numatianus. Dikten skildrar
hans hemresa till Gallien från Rom, där han som hög
statsfunktionär hade vistats många år, hvarunder han
fått bevittna uppfyllelsen af Horatius’ profetia, att
Roms gator en gång skulle dåna under hofslagen af
barbariska ryttarskvadroners hästar. Han hade
nödgats se det heliga Roms portar för första gången öppna
sig för en fiende, för västgöten Alariks pälsklädda,
med spjutet och stridsyxan väpnade
stridsmannaska-ror. Och innan denna oerhörda förödmjukelse
drabbade världens härskarinna, hade han med all den
förtrytelse, som en infödd romare kunde känna vid
ett sådant skådespel, sett högsta befälet öfver Roms
KuUurhUtorUka föreläsningar. IV. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
