Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medvetet, och det fanns då intet annat medel för
kristendomens utbredande än den redan uttalade
satsen: »tvingen dem att inträda!» och intet annat
medel för bekännelsens enhets vidmakthållande än
det våldsamma undertryckandet af afvikande
meningar.
Såsom jag i den föregående föreläsningen
påpekade, var tvångsprincipen längesedan upptagen
inom kyrkan. Hieronymus hade i eggande ord
påyrkat den; andre kyrkolärare hade följt hans
föredöme; men man anade då ännu icke, till hvilka
följder den skulle leda. Man föreställde sig till en
början tvånget som det tvång, en fader utöfvar mot
ett tredskande barn. Men tingens logik låter icke
hejda sig af godtyckligt dragna skrankor; en i
historien införd princip sträfvar att där göra sig i sina
yttersta följder gällande. Och den yttersta följden
vardt dragen redan i Ambrosius’ dagar. Katastrofen
kom plötsligt, kom öfverraskande och slog de ädlare
sinnena med fasa. Det var år 385. En manikeisk
asketisk sekt hade uppstått i Spanien. Dess
upp-hofsman eller ledare var en biskop Priscillianus, en
för sin fromma och stränga lefnad aktad lärd och
vältalig man. Anklagad af en fiende, en annan spansk
biskop, Ithacius, vordo Priscillianus och hans
anhängare bannlyste på en synod i Saragossa;
Priscillianus vädjade då till det kejserliga konsistoriet i Trier,
där usurpatorn Maximus, Theodosius’ rival och
kollega på kejsartronen, då residerade. Ithacius
skyndade dit och vann gehör hos Maximus och lyckades
utverka en dom, som förkunnade dödsstraff öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
