Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det biskopliga primatet skulle tillhöra Roms biskop
såsom den förnämste apostelns, aposteln Petrus’
efterträdare. Under den kyrkliga utvecklingens förlopp
uppstår sålunda påfvedömets idé och förverkligar sig
i den apostoliska kyrkan.
Härtill bidrog icke minst den vetenskapliga
bildningens förfall i västerlandet, ett förfall, som jag
redan skildrat. Det medförde, under politiska
omständigheters inverkan, en fullständig skilsmässa
mellan den grekiska litteraturen och den romerska och
därmed en så godt som absolut idéspärrning dem
emellan. Redan kyrkofadern Augustinus var
okunnig i grekiska språket och kände de grekiske
kyrkofädernas skrifter endast genom hörsagor och
muntliga meddelanden af sådana, som ännu förstodo att
läsa dem. Och med det förfall, bvari själfva den
romerska litteraturen hade råkat redan på 500-talet
och detta i själfva de romerskt talande provinserna,
kunde icke ringaste utsikt vara för handen till att
det grekiska språkets studium där skulle odlas. Man
vardt å ömse sidor gränsen mellan den latinskt och
den grekiskt talande delen af kristenheten främmande
för hvarandra. De grekiskt talande brydde sig icke
det ringaste om hvad som då skrefs på latin, ja de
glömde snart helt och hållet tillochmed den
klassiska romarelitteraturen, så att när den grekiske
munken Maximus Planudes i trettonde århundradet
öfver-satte för sina landsmän skrifter af Cato, Cicero,
Ovidius och Boethius, hade han under många
århundraden icke haft någon föregångare i kännedomen
om eller intresset för västerlandets litterära alster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
