Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gotiska riket i Italien. Äfven här var det till en
början Belisarius, som anförde de östromerska
trupperna. Märkvärdigt nog finner man vid krigets
början inga germaner med ibland dessa, ehuru det så
ofta visat sig, att de kunde förmås att kämpa mot
stammar af sitt eget blod. Kärntruppen bildades
denna gång af 3,000 man från berglandskapet
Isau-rien i Mindre Asien, hvars folk var kändt för mod
och oförvägenhet och länge hade trotsat det
romerska rikets hela makt. Ett hufvudvillkor för företagets
framgång var, att östgoterna ej skulle få hjälp af
sina fränder, de väldige frankerna. Justinianus’
diplomater förstodo också att utså tvedräkt mellan
frankerna och östgoterna. Ett af den östromerske
kejsaren till frankerna skickadt gesantskap påpekade,
att blodsfrändskapen emellan folk betyder mindre än
deras enhet i religion, östromarne och frankerna
voro renlärige katoliker; de hyllade båda den
atha-nasianska bekännelsen; östgoterna däremot vore
kättare, arianer, och borde vara föremål för bådas
fiendskap. Frankerna lofvade östromarne sin hjälp.
Kriget fortgick i nära 18 år och slutade, som vi veta,
med det ädla östgotiska folkets fullständiga
undergång och försvinnande ur historien. Sin afgörande
vändpunkt till förmån för östromarne fick kriget först,
sedan Justinianus låtit värfva och under den
skicklige härföraren Narses ställa en förbundshär af
longo-barder, gepider och heruler. På det blodiga
slagfältet mellan Helvillum och Forum Flaminii år 552
dukade östgoterna under, icke för romerske krigare,
utan för sina egna stamfränders vapen. För östgo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
