Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afkastade sitt pansar, gick fram till angrepp och
stupade i tvekamp med en man af stammen Koreisch.
Ofvanpå dessa envig följde det egentliga slaget, och
här vunno islamiterna fullständig seger öfver sina
motståndare. Meckanernas anförare, den högättade
Abu Dschahl, stupade under en lågättad ismaelits
vapen. Karakteristiskt för det gamla arabiska
föreställningssättet är, att Abu Dschahl, när han låg
sårad vid sin besegrares fötter, klagade icke öfver
att han besegrats, utan däröfver, att det var en
lågättad man, som öfvervunnit honom. Bland
Muhammeds anhängare däremot var all skillnad till börd
redan afskaffad; Allahs nåd och mannens egen
duglighet var för profeten adelsbrefvet. Segraren afhögg
Abu Dschahls hufvud och tog hans vapen och
frambar dem till Muhammed.
I segern vid Bedr sågo Muhammeds anhängare
en bekräftelse på att han var sänd af Gud. Här,
såsom öfverallt i dessa tider, tyddes framgången som
ett sanningsbevis, af dem nämligen som segrade, och
motgången som en pröfning, af dem nämligen som
blifvit besegrade. Meckanerna sågo i nederlaget en
pröfning, ej ett bevis på Muhammeds mission, och
följande året, 625, rustade de sig med kraft till ett
nytt fälttåg mot Muhammed. Äfven kvinnor tågade
med, för att elda sina män och söner i striden. Vid
berget Ohod, en half mil från Medina, kom det till
en strid, hvari islamiterna i början hade framgång;
men när de för tidigt upplöste sina leder för att
plundra, vände sig stridslyckan. Muhammed själf
råkade i fara och kunde med knapp nöd räddas ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
