Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan judendomen och islamismen nästan oöfverstiglig.
Muhammed, som nu hade fria händer, vände nu sina
vapen mot de judiska stammar, som hade förbundit
sig med hans fiender. Mot den förnämsta af dessa,
i Medinas närhet boende stammarne kuraizaerna
ryckte han ut med 3,000 man. För svaga att möta
honom i öppna fältet, innestängde sig kuraizaerna i
fästen, uppförda på höjderna, men måste, då
lifs-medeln började tryta, tänka på kapitulation. De
begärde att få aftåga med kvinnor och barn och en
del af sitt gods. Muhammed svarade, att de måste
gifva sig på nåd och onåd. De måste finna sig däri.
Det gällde nu frågan hvad man skulle göra med
fångarne. Muhammed ville ingenting bestämma därom,
utan öfverlät domen åt en sårad arabhöfding bland
sina anhängare. Denne dömde de judiske männen
till döden och deras kvinnor och barn till slafveri.
På grund af denna dom blefvo 700 judar nedhuggne
på torget i Medina. Med denna ohyggliga grymhet
parade sig ett drag af ädelmod. En islamit vid
namn Thabit igenkände bland de dödsdömde
israeliterna en gammal man, som en gång räddat hans
eget lif, och han bad Muhammed om försköning för
denne. Muhammed beviljade det. Men den
benådade ville icke öfverlefva sina trosbröder. Han
tackade för det honom visade ädelmodet, men bad på
samma gång Thabit, att han, som visat sig så
tacksam mot honom, ville öka sin godhet genom att döda
honom med sin egen hand, hvilket också skedde.
Minnet af den hämd, som Muhammed sålunda
tog på de medinatiske judarne, har förevigats genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
