Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tygelse. Han var en modig och ärlig man, som icke
tvekade att, när så kräfdes, säga påfven själf bittra
sanningar. I ett bref till påfven Zakarias frågar han
bland annat, huru man kan vänta, att hans
predikningar mot hedniska bruk och sedvänjor skulle kunna
bära frukt i Tyskland, då det där finns alemanner
och bajrare, som ganska väl veta, att bruk från
hedendomens tider och från hedniska fester fortlefva
i själfva Rom under påfvens egua ögon, och han
uppräknar en hel rad af sådana, som oanmärkt få
passera. Men ett faktum talar högre än allt annat
för Bonifatius’ rena och osjälfviska bevekelsegrunder.
Efter att hafva grundat nio biskopsdömen och flere
kloster och hunnit det högsta trappsteget af
framgång och ära, begärde han vid 73 års ålder af
påfven att få lämna sin ärkebiskopsstol i Mainz och
åter begifva sig som missionär till friserna, där han
som yngling börjat sin missionsverksamhet. Med
hvitnade lockar och böjd af ålder företog han sin
sista apostoliska färd, seglade ned för Rhen, begaf
sig med femtiotvå ledsagare in i det frisiska landet,
uppslog sitt tält vid Dockum och inbjöd de i
grannskapet boende friser, som redan blifvit primsignade,
att samlas för att emottaga dopet. Men i stället för
desse infann sig en skara beväpnade hedniske
friser. Bonifatius’ ledsagare ville gripa till sina vapen
och försvara sig; men Bonifatius förbjöd det, och
han och de andra stupade utan motstånd under
frisernas hugg. En orsak till frisernas afvoghet mot
kristendomen låg dels i deras konungars och deras
egen fruktan, att deras land, om det kristnades,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
