Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådde öfver allt annanstädes. Och hon var på samma
gång de fattigas moder, de lidandes tröstarinna och
mer förtrogen med dem än med de store, som
trängdes i hennes lysande hof. Detta på samma gång
som hon uppmuntrade arbetsamheten och var för
klok för att låta sin godhet exploateras af lättjan.
Kan man ett ögonblick förvånas däröfver, att en
sådan kvinna kände sig mer besläktad med en
Gregorius VII än med sin kunglige släkting Henrik IV.
Hennes förakt för denne senare kunde säkerligen
endast hållas i tygeln af hennes ödmjukhet och ringa
tanke om sig själf. Det utspreds sedan af Henriks
anhängare — och han själf skulle antagligen varit i
stånd att utsprida det ryktet — att hon var förälskad
i Gregorius och att förhållandet dem emellan ej var
bättre än det mellan Henrik och hans favoriter.
Detta rykte troddes icke ens af dess utspridare och
är att sälla till samma påståenden, som att
Gregorius skulle förgiftat sina föregångare på påfvestolen.
Matilda var påfvens vän och skänkte till romerska
stolen alla sina egendomar, emedan hon, likasom de
bästa människorna på hennes tid, icke hoppades från
den världsliga maktens sida någon stor förändring i
världens tillstånd, men väntade, att kyrkan skulle
omsider förverkliga det Guds rike, hvari de
renhjärtade och de fridfärdige äro de härskande. Det
var en ädel dröm, förklarlig af tidsomständigheterna,
den enda världsförlossande tanke, som då kunde
hysas.
Henriks förödmjukelse i Canossa hade, strängt
taget, icke större betydelse än Ludvig den frommes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
