Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
aktigt upphetsade: nattvardsfrågan hade förmåga att försätta människorna i
formlig extas, och hos en eröfrare af Gustaf Adolfs art spelar det ideala momentet en
mycket stor roll.
Nu började motiv af denna art att träda tillbaka. Religionen blef åter, som i
Konstantinopel, ett medel att upprätthålla den politiska ställningen. Påfvekyrkan
förvandlades allt tydligare till en kyrkostat, den helige fadern framträdde alltmer
otvetydigt som ett statsöfverhufvud i första rummet. Allt vanligare blef det, att kabinettets
ledande män uppträdde i kyrklig dräkt, utan ett spår af andliga intressen — män
sådana som Richelieu, Mazarin, Alberoni, Fleury. Som mönster för en världsman
gällde en Parisabbé. Preussens upphöjelse till konungarike, hvarpå diplomaterna
länge förgäfves arbetade, kom slutligen till stånd, sedan en kejserlig biktfader i Wien
lånat sin hjälp därtill. I Paraguay upprättade jesuiterna en stat. Frågan om
Jesuitordens upphäfvande och återupprättande behandlades ur rent politiska synpunkter;
religiösa hänsyn kommo knappast på tal. Napoleon, som i grund och botten
saknade tro, förlikte sig med påfven, lät kröna sig af honom uteslutande med hänsyn
till den politiska nyttan. Man varsnar ofördragsamhet, men den berodde på
politiska, icke religiösa orsaker: Ludvig XIV förföljde i sitt land hugenotterna och
upphäfde ediktet i Nantes, men i Tyskland understödde han protestanterna.
Trosgemenskap var numera ingen orsak till politisk vänskap. England och Holland,
Brandenburg och Sverige, ehuru protestantiska stater, förde förbittrade fejder med hvarandra
medan Frankrike och Österrike, ehuru bägge katolska, stodo i skarpt
motsatsförhållande och fransmän och spanjorer blefvo hätska fiender. Likaså litet utgjorde
olikhet i tro ett hinder för ingående af politisk vänskap: den »allrakristligaste»
konungen förband sig med storturken, Fredrik den Store understödde jesuiterna och
uppträdde till Bayerns försvar, fransmän kämpade vid amerikanska puritaners sida
mot England. För politisk fördels skull öfvergick den lutherske kurfursten af
Brandenburg till calvinismen, pfalzgrefven af Neuburg till katolicismen. Lockad af polska
kronans glans afsvor sig Fredrik August af Sachsen sina fäders tro. Öfverallt var
det först och sist det politiska intresset, som var det bestämmande. Nu framträdde
det allena heliggörande evangeliet, att statens intressen gå framför allt. Nationell
skyldskap erbjöd ej något värn mot politisk egennytta: i förslaget om Polens
tillintetgörande deltog det stambesläktade Ryssland vid Preussens och Österrikes sida.
Den medeltida auktoritetsprincipen var ännu ej kullkastad, men det var ej längre i
kyrkan, utan i staten, det vill säga i härskarens person, som den högsta auktoriteten
nu var förkroppsligad. Som en påtaglig symbol af den nya, världsliga auktoriteten
uppenbarade sig peruken, som skulle skänka åt dens hufvud, som makten hade,
något af det värdiga och imposanta, som all fördom i det gamla Egypten förlänat
själf härskaren Ramses. Den turkiska frågan, som under reformationstiden lifligt
sysselsatte sinnena, satte åter Europa i rörelse, men medan Luther ännu förklarat
den världsliga styrelsen i Turkiet bättre an förvaltningen i de kristna staterna och
blott af religiösa skäl manat till kamp, uppträdde nu Katarina utan troshat, enbart
af politiska grunder mot Turkiet, och hon nyttjade som anfallspunkt just svagheten
hos det orientaliska statsväsendet. För henne gällde det Bosporen, icke Sofiakyrkan.
Och hvad Napoleon syftade till i Egypten var allt annat an utbredning af kristen
tro. Tvärtom förklarade han i ett upprop till befolkningen, att alla människor äro
lika inför Gud, och att han och hans soldater vore goda musulmaner. En af hans
generaler, Menou, gick rent af offentligt öfver till islam.
Världen hade viktigare bekymmer. Frankrike arbetade af alla krafter på lösningen
af den uppgift, som Frans I uppställt för detsamma, att uppnå och häfda en
förhärskande ställning i Europa. Detta var målet för Ludvig XIV:s i sitt slag for visso
storstilade politik. Och i denna kamp hade Frankrikes konungar bakom sig hela
den fåfänga och ärelystna galliska nationen. Ännu i Voltaires Siécle de Louis XIV
hör man vid sidan af kritiken öfver det hänsynslöst absolutistiska system, som får
sitt uttryck i satsen Vetat c’est moj, glädjen öfver nationens ära, öfver franska
språkets landvinningar. Frankrikes kamp slutade den gången med dess oerhörda
nederlag i spanska tronföljdskriget.
Holland ådrog sig Frankrikes liksom Englands afund. Den borgerliga frihetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
