Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
och hans manliga afkomlingar under villkor, liknande dem, som bestämts for Preussen.
Ätten utdog 1737, men Kurland hemföll icke till Polen.
Sa beskaffadt var Polen, en mäktig inlandsstat med ett omfång af ungefär
940,000 kvkm. Väl var »kronans» förbindelse med Litauen lös, väl rådde dem emellan
nationella och konfessionella motsatser, men det egentliga Litauen blef fullständigt
polskt, d. v. s. adel, prästerskap och städer blefvo det — Vilna blef en lika god polsk
stad som Krakau eller Warschau — och den ryska adeln kände sig redan till
härstamning rutensk, men tillhörande polska nationen (gente Ruthenus, natione Polenus) ^
om den blott finge förblifva ortodox. De ortodoxes hufvudman i Polen, furst
Konstantin Ostrozjski, en af de rikaste och mäktigaste magnaterna i hela Europa, hvilken
ryssarne nu förhärliga som en ryss, inskärpte hos sin egen son: »vi skola aldrig
glömma, att vi äro polackar». Och polackar blefvo de alla, Czartoryski, Sapieha,
Radziwill, Tyszkiewicz, Chodkiewicz med flere fordom ryska och litauiska furstliga
och adliga familjer. De tider, då den ortodoxa högadeln, gränsfurstarne, flyttade
öfver till Ryssland, voro förbi. Polskt väsende, polsk sed, polskt sprak och polsk
litteratur, ja till och med katolsk tro utbredde sig raskt från hofvet öfver de ryska
områdena; det var blott småborgare, bönder, munkar och okunniga poper, som stodo
främmande härför, men hvem bekymrade sig då i Europa om »det svarta folket»?
Faran låg ej däri, att dylika motsatser funnos; den kom från andra sidan gränsen.
När storfursten i Moskva på grund af sin härstamning från de forna storfurstarne i
Kiev gjorde anspråk på de »arfland», som Litauen frånryckt honom, på Kiev,
Polotsk, Smolensk och hvad allt de gamla »borgarne» hette, sa visade sig snart,
att Litauen ensamt alldeles icke kunde bestå i kampen mot Moskva. Det drog
redan på 1400-talet den första konsekvensen af sin svaghet och offrade utan
svärdslag republikerna Stora Novgorod och Pskov åt Moskva, och det skulle till sist själft
hafva kommit i samma ställning som Tver och Rjazan. Denna fara gjorde litauerna
mera tillmötesgående gentemot de polska unionskrafven. Just nya tidens början
inleddes med häftiga strider, och snart var »kronan» själf icke i tryggad besittning
af sina ryska besittningar, ty på Podolien, Halicz, Bels hade moskoviterna samma
anspråk. Det skulle icke saknas försök att, liksom Litauen genom unionen blifvit
vunnet för Polen, genom en ny union ena Polen och Moskva, satta tsaren på den
polska tronen. Dock fingo dessa icke någon synnerlig framgång — de bägge
staterna syntes vara hvarandra för olika till sitt väsende. Alltså måste vapnen afgöra
deras strid, och om an segern under 1500- och 1600-talen många gånger tycktes
luta åt Polens sida, sa blef kampen dock slutligen alltför ojämn: Polen dukade
fullständigt under. Visserligen införlifvade Ryssland ej hela landet med sitt område
utan afstod till sina medbrottslingar en del polska, ja till och med ryska landsdelar.
Att det kunde gå sa med Polen förklaras af det egendomliga sätt, hvarpå denna
ålderdomliga stat med sina skarpt åtskilda stånd var organiserad, af dess oförmåga
att anpassa sig efter nya kraf samt af det våldsamma afbrytandet af det reformverk,
som till sist sattes i gång och som, ifall det ostördt fått fortgå, utan vidare skulle
hafva gjort Polen till en modern stat.
De medeltida formerna för det polska statslifvet kvarlefde alltjämt under nya
tiden, ja de utbildades ytterligare i icke oväsentlig grad; detta och intet annat vållade
Polens ode. En ren tillfällighet, utslocknandet af den ena dynastien efter den andra
och nödvändigheten af konungaval, hade fört Polen ut på ett sluttande plan; ödet
själft tycktes sålunda hafva bestämt Polen att blifva ett valrike. Hur lätt hade det
ej gått att som pris för erkännandet af Ludvigs af Anjou dotter, som ju icke egde
någon arfsrätt, aftvinga henne viktiga privilegier, skattefrihet och inskränkning i den
besvärliga krigstjenstskyldigheten! Men äfven denna drottning dog i sin tur utan
arfvingar; hennes gemål måste, för att försäkra tronföljden åt en son i ett senare
gifte, bevilja ytterligare privilegier. Gentemot den litauiska dynastien, som ej egde
en droppe plastiskt blod i sina ådror, stod man i Polen fullkomligt som främlingar,
men hänsynen till upprätthållandet af unionen med Litauen gjorde, att man tvangs
hålla fast vid den. Sigismund August aflägsnade missförhållandet, men åtta ar
senare var redan dynastien utslocknad, och Polen tillföll den mestbjudande (plus
offerenti). Detta första fullkomligt fria val, då man köpte adelsröster med fullviktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
